Nu har både mitt och mammas humör lugnat sig och vi pratar normalt igen utan att tårarna sprutar eller att ljudnivån är på max.

Planeringen av min helg verkar inte gå ihop som jag tänkt mig. Jag hittar ingen att sova hos, jag vet inte om jag orkar gå ut både fredag och lördag, eller jo det gör jag. Men jag vet inte om jag orkar med släktkalas hos mormor o morfar på söndag.

Jag hatar vädret! Det förstör alla mina planerade outfits. Jag har palnerat en hel mängd olika, men det ser ut som ett en overall och snowjoggers blir det ända rätt. WTF! Jag har ju ett par snowjoggers, kasnek man ska köra på dem, inte omöjligt liksom, och när man väl är på tivoli enligt planen åker klackarna på, men vart gör jag av dem nadra då. Shit vad många frågor som dök upp. Efter helgen, troligtvis söndag kväll utlovar jag en hel rad med bilder från spektaklet! Jes i do!

Idag har jag verklgien haft en jävligt dålig dåg, med tanke på att jag bråkat med min mor. Min mor och jag är väldigt olika. Hon väljer att se allt negativt, medan jag själv väljer att se vad jag upplever och risken att saker kan gå snett, men att man kan lära sig ångot av det oxå. Vi har pratat om resan som ska ske i mars. Jag vill stanna därnere och vänta tills resesäsongen börjar inte känna några större krav och bara känna på vad livet har att ge på annan ort. Få upptäcka att deras klockor går lika fort även om jag kanske inte tror det.

Hon är beredd att köpa en hund så jag kan fästa mig vid den för att låta bli att åka överhuvudtaget, stanna i Sverige och bli en feg grå mus som henne. Jag menaringet illa! Jag älskar min mamma för den hon är, men jag vill inte stanna kvar, jag vill inte gifta, jag vill inte skaffa barn. Jag vill bara leva mitt liv utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Ha minnen med människor som jag kan koppla till olika saker. T.ex. brudarna hemmifrån kopplar jag till förra årets studentresa där vi hade det underbart. Jag åkte till roskilde med folk från Helsingborg som jag knappt kände, det var helt magiskt, jag lärde mig så mycket av dessa människor, dem öppnad vyer jag inte trodde fanns. I år hoppas jag på att sommaren med DUF teamet blir oförglömlig och efter det är planen att åka till ett vrmt land och skita i jul och nyår som annars blir så känsloladdade tillfällen.

Ser ni tråden? Jag gör.

Jo, en hemlis, nästa lördag, den 2, då ska jag vara så jävla oemotståndlig. Jag ska lysa upp hela tivoli och varenda människa ska lägga märke till mig. Speciellt HAN!

Kände maniken pumpa i ådrorna när jag precis kollade hur gammal han var. Han som jag har förhoppningar om att träffa på lördag. Vist har inte åldern skrämt mig innan, men när jag såg årtalet blev jag lagom paff. Jag vet inte varför egentligen det skrämde mig mer. Men som min fina Y hade sagt:
"Ahh va då då!? De ä ju bara en siffra!"
Och det har han ju så jäkla rätt i!

Ciao

.. på bättre tider tänkte jag berätta om besserwissern. Där jag jobbar hyr dem in personal, personal som tror att dem vet bäst och kan bäst. Så fort jag gör något säger man till mig:

"DU, jag brukar göra såhär, de e mycket bättre blablabla..."

Dem vet inte ens mitt namn utan kallar mig DU! Dem vet inte ett dugg. Fast nu ska jag inte vara på det jobbet o jobba förän på tisdag. Bra vist!?

Jo, jag väntar på att höra ifrån min fina vän, vi ska ta en cider, hälla i oss öl på bussen och sen på inflyttningsfest hos vår andra fina vän. Åhh, jag vill känna mig som 15 igen när man hälde i sig för mycket cider och aldrig kom längre än till toaletten. Vist va de en hemsk tid egentligen, men det var så mycket billigare och det hemskaste som man kunde råka ut för va ju när ens kompis blev kär i samma kille.

Nu ringer min mobil. badabambambadabambambadabambambaaaa!

Jo skriv ett blogginlägg och råka radera det därefter. Försök komma ihåg allt skrivit i det. Håll på i en timme. Därefter har man garanterad huvudvärk.

Vad jag vill nå ut med var att jag vet varför jag har satt en gräns på hur länge man bör jobba med grejer som är tråkigt. Min gräns är 1 år, vad jag jobbar med nu kräver ingen intelligens och är inte så bra betalt. Men! Jag tjänar pengar för att kunna försvinna. Jag vill till varmare breddgrader. Sol och värme hade inte varit fel, en sådan ljummen sommar natt som det var vär denna bilden tog. Helt magiskt. Vi var 15 och satt och drack starkcider på min vänns balkong, bästemde oss för att rulla ångra varv i det våta gräset och kolla på stjärnorna och bara prata en massa strunt. Åhh, det pirrar i hela kroppen!

Jag har börjat min planering av att lämna landet. Dock lär det inte ske innom den närmaste vecakn eller månaden. Men innom det närmsta halv året. Jag planerar att inte komma tillbaka, inte permanent. Kanske hälsa på familjen och vännerna som väljer att stanna kvar.

Men jag vill inte.

Jag orkar inte detta gråa  lagomland längre. Jag ångrar att jag inte gjorde detta de första jag gjorde när jag tog studenten, men nu har jag insett att jag vill detta mer än allt annat! Jag ska planera in i detalj och göra mitt bästa! Jag klarar ju detta, jag är ju såkallat vuxen, för det är man ju när man tagit studenten.

Jag älskar att klä ut mig!

Jag älskar att gå in i rollen som någon annan!

Det är fantastiskt att göra sin egen tolkning av vad man gestaltar.
Och allra bäst är det när en person man beundrar lite i hemlighet ger en den fantastiska komentaren att man är inteligent efter att denne ifråga precis berättat att man ser ut som en hora i sin utklädnad! Jo jag tackar! När jag sedan förklarat tanken bakom utstyrseln utbrister den jag konvenserar med att det faktiskt är genomtänkt.

Igår gick ett väldigt intressant program på tv3, där den brittiska tv-profilen Louise Redknapp på 30 dagar skulle banta ner sig till en size zero. Jag blir helt överväligad när jag ser sådanna program. Tycker det är väldigt intressant, men så får jag oxå den här knäppen. Den som säger till mig att jag är lika stark och att jag oxå hade klarat av en sådan grej. 
Jag är inte så stark och  jag hade inte kalrat av det. Då jag alltid ligger i en ätstörningsperiod och inte kan komma ifårn tanken att alltid tänka på vad jag stoppar i mig, nyttigt eller ontyttigt, bra eller dåligt så finns alltid tanken där.
Ber någon mig att berätta vad jag ätit under en dag kan jag utan tvekan göra detta och nästan berätta vad jag ätit hela senaste veckan, det är ett osunt tänkande, men nödvändigt för mig.
Det jag ville komma till att i detta program, såg man tydligt hur Louise  mådde och hur hennes humör dalade och hela hennes hälsa dalade med hennes kroppsvikt. Jag kände igen det hela betendet från hur jag mått dem senaste månaderna. Är det inte stressen som gjort att jag mått så dåligt, eller är det stressen i en kombo av att jag ständigt tänker på mina mat vanor?

Ähh de gör det samma, jag mår bättre nu. 

Ska för den delen shoppa lite idag, får se om man inte kan få ihop en skön outfit till imorgon!

 

Vist går livet vidare, men när det känns som att man varit nere på noll känns det inte så roligt att behöva bygga upp livet igen. Jag tappade en del kontakt med mina vänner under denna tiden och även om jag vet att jag vill umgås med dessa, men att vi inte direkt har ångot att ge varnadra känns det lite, väldigt lite onödigt att ge dem för mycket tid.

Jag vill gå vidare med mitt liv och träffa människor som ger mig en massa kunskap, kan visa mig delar av livet och få mig att göra saker jag tycker om att göra.

Jag vet att jag vill resa, jag vill upptäcka världen. Så vi får väl se vart det bär av i  vår. Först några veckors jobbande och sen låter vi det bära iväg! Carro gjorde ju det så de ska väl jag oxå fixa! I am a superwomen, right!? Inte än kanske men mycket snart e jag det igen.