Igår gick ett väldigt intressant program på tv3, där den brittiska tv-profilen Louise Redknapp på 30 dagar skulle banta ner sig till en size zero. Jag blir helt överväligad när jag ser sådanna program. Tycker det är väldigt intressant, men så får jag oxå den här knäppen. Den som säger till mig att jag är lika stark och att jag oxå hade klarat av en sådan grej. 
Jag är inte så stark och  jag hade inte kalrat av det. Då jag alltid ligger i en ätstörningsperiod och inte kan komma ifårn tanken att alltid tänka på vad jag stoppar i mig, nyttigt eller ontyttigt, bra eller dåligt så finns alltid tanken där.
Ber någon mig att berätta vad jag ätit under en dag kan jag utan tvekan göra detta och nästan berätta vad jag ätit hela senaste veckan, det är ett osunt tänkande, men nödvändigt för mig.
Det jag ville komma till att i detta program, såg man tydligt hur Louise  mådde och hur hennes humör dalade och hela hennes hälsa dalade med hennes kroppsvikt. Jag kände igen det hela betendet från hur jag mått dem senaste månaderna. Är det inte stressen som gjort att jag mått så dåligt, eller är det stressen i en kombo av att jag ständigt tänker på mina mat vanor?

Ähh de gör det samma, jag mår bättre nu. 

Ska för den delen shoppa lite idag, får se om man inte kan få ihop en skön outfit till imorgon!